Systrarna Warrén

Hela helgen har gått ut på att vila upp sig efter begravningen, försöka må bättre, umgås med Alva och Angelica, städa och ta hand om alla hundar.

Igår var jag, Rebecca och exkex Marcus var och åt i Gislaved igår. Det var gott.

Idag har jag nästan bara legat. Haft någon så fruktansvärd migrän, så vissa delar av dagen minns jag inte. Läskigt.

Mamma och dem var här en snabb stund minns jag och gav mig medicin o hjälpte mig till sängen. Tack<3

När jag mådde lite bättre åkte jag och exkex och handlade lite. Sen gjorde jag den dagliga städningen som bara måste göras nu när vi har valparna. Var så jobbigt att jag nästan grät.


Annat bra att uppdatera:
- valparna är fortfarande till salu snarast!
- Alva är lika söt.
- Rebecca är lika underbar och förstående.
- Angelica lika fin o goer:)
- Bilder från begravningen kommer komma upp när jag orkar och klarar det.


Imorgon : skola.

Natti!

// Wivica

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden, när jag umgåtts mer med familjen än på länge.

Vi syskon kommer aldrig ta varandra förgivet. Vi har inte tiden. Vi har inte tillräckligt med kärlek och trygghet runt oss för att ens komma på tanken att göra det.

Vi har inte råd, inte möjlighet att förkasta varandras egenskaper och närhet för mycket.

Vi håller långt ifrån med varandra jämt. Och ofta bråkar vi, är oense. Men alltid, hur allvarligt det än är, så finns vi där för varandra.

Och det märks så väl när vi umgås efter att inte ha kunnat träffas på länge. Ofta på väldigt länge.

Visst passar vi på att ha diskussioner, men vi samarbetar klockrent. Helt felfritt så får vi ihop saker på egen hand. Be varandra om hjälp.

Och det blir allt viktigare. Desstu äldre vi blir. Ju längre ifrån varandra vi kommer.

Vi kommer alltid kunna ringa varandra och säga:
"- du, nu är det så här... Kan du hjälpa mig? Vad ska jag göra?"

Och vi kommer alltid svara.

Och för att göra detta inlägg långt; det är många syskon som tar varandra förgivet. Antar att vad man än vräker ur sig, hur man än beter sig, hur lite man märker när ens syskon behöver en - så kommer dem finnas kvar.
De bråkar ständigt, skriker, säger så fula ord till varandra att det är chockerande. De märker inte att just nu i denna situationen.. Måste jag svälja stoltheten och bara finns till hands, utan diskussion om den tröjan eller den där killen som jämt ringer..

Jag menar inte att man inte ska bråka; jag menar att ibland; bara vara tyst, och ställa upp hur svårt det är för en själv just då.

För hur biologiskt och känslomässigt sammankopplade ni än är så betyder det inte att din syster eller bror en dag inte bara går, och väljer bort dig ur sitt liv. Allt för att du skulle bråka om just det där lilla, inte fanns där i just det där stora och inte respekterade den personen som du borde stå närmast.

Alla där ute; tänk på det.



Älskar er mina fina syskon.

// wivica

Hej!
Har jobbat i företaget idag. Det var textilcirkus från bibliotekets kultur sida och det var fantastiskt kul.

Louise kom och hälsade på och var där någon timme och pysslade med alla barnen, det betydde mycket. Hon imponerade måste jag säga!

Rebecca gjorde god laxsoppa till middag idag och själv degar jag bara. Är så trött!

Igår hade jag en oroligt trevlig dag i Jönköping med Line och fina Lotta!

De gjorde en dag som jag bävat inför guld värd och lättade ångesten enormt. Evigt tacksam.

Imorgon har jag ingenting. Skönt.

Men på fredag är det läkarbesök igen..

Hoppas ni mår väl!

// Wivica

Visst är hon fin? Min lilla Angelica!
Så fint skrivet om farfar. Fina bilder.

Du är vacker, innefrån och ut!

Jag älskar dig<3

// Wivica

Kul att Ange är tillbaka lite i bloggen!
*lyfter på hatten*

Jag själv är sjuk, fått någon hormonrubbning med jobbiga följder.
Men jag blir bra så småningom. Idag blir det att storhandla med Line. Själv. Becca är hos sin Marcus.

Det blir kul att umgås på tu man hand :)


Mer än det och tvätt är inte planerat.

Begravningen är om tre veckor ungefär.

Ha en bra helg!

//
Wivica