Systrarna Warrén

Jag har tänkt mycket på en sak den senaste tiden, när jag umgåtts mer med familjen än på länge.

Vi syskon kommer aldrig ta varandra förgivet. Vi har inte tiden. Vi har inte tillräckligt med kärlek och trygghet runt oss för att ens komma på tanken att göra det.

Vi har inte råd, inte möjlighet att förkasta varandras egenskaper och närhet för mycket.

Vi håller långt ifrån med varandra jämt. Och ofta bråkar vi, är oense. Men alltid, hur allvarligt det än är, så finns vi där för varandra.

Och det märks så väl när vi umgås efter att inte ha kunnat träffas på länge. Ofta på väldigt länge.

Visst passar vi på att ha diskussioner, men vi samarbetar klockrent. Helt felfritt så får vi ihop saker på egen hand. Be varandra om hjälp.

Och det blir allt viktigare. Desstu äldre vi blir. Ju längre ifrån varandra vi kommer.

Vi kommer alltid kunna ringa varandra och säga:
"- du, nu är det så här... Kan du hjälpa mig? Vad ska jag göra?"

Och vi kommer alltid svara.

Och för att göra detta inlägg långt; det är många syskon som tar varandra förgivet. Antar att vad man än vräker ur sig, hur man än beter sig, hur lite man märker när ens syskon behöver en - så kommer dem finnas kvar.
De bråkar ständigt, skriker, säger så fula ord till varandra att det är chockerande. De märker inte att just nu i denna situationen.. Måste jag svälja stoltheten och bara finns till hands, utan diskussion om den tröjan eller den där killen som jämt ringer..

Jag menar inte att man inte ska bråka; jag menar att ibland; bara vara tyst, och ställa upp hur svårt det är för en själv just då.

För hur biologiskt och känslomässigt sammankopplade ni än är så betyder det inte att din syster eller bror en dag inte bara går, och väljer bort dig ur sitt liv. Allt för att du skulle bråka om just det där lilla, inte fanns där i just det där stora och inte respekterade den personen som du borde stå närmast.

Alla där ute; tänk på det.



Älskar er mina fina syskon.

// wivica