Systrarna Warrén

De är inte rakryggade nog att konfrontera mig och säga vad de tror.

Och jag behöver ju egentligen inte förklara mig.

Men någonstans måste dömmandet få ett avslut, eller i alla fall tystas ner.

För som känt så är dömmandet och 'skvaller' farligt.

Det är till att börja med så enkelt som att hon är min syster. Min älskade syster.

Sen borde varje barn, oavsett vem det är - min syster eller inte, ha en vuxen som står vid dess sida. Någon som lyssnar, någon som hör och som inte dömer.

Och hur det än är, vad folk än få för sig, så kände inte Angelica att hon hade det.

Många tror att jag gör detta för att jag skulle ha någon slags ihopkrynklad ilska mot våran mamma och att detta är mitt sätt att hämnas på henne.

Men det är helt absurt! Knäppt faktiskt.

Vilken vettig människa spelar på ett barns känslor för att försöka uppnå något sådant?

Inte jag i alla fall.

Sen så har jag inte någon större ilska mot vår mamma. Otroligt men sant.

Det kan finnas en viss sorg eller bitterhet - kanske både och.

Men den yttrar jag inte på ett så oansvarigt och ovärdigt sätt som genom mina syskon.

Dessutom är det meningslöst då det inte hjälper en att uppnå ett visst mål - att i så fall påverka vår mamma.

Det är snarare receptet på ett misslyckande att använda de känslorna i situationen.

Många tror att det är för min egen skull - för att jag mår bra av att ha Angelica hos mig.

Och visst stämmer det. Jag älskar att ha Angelica här - hon är ju min familj.

Och vi har upplevt saker tillsammans som stärker vår relation.

Men skulle jag vilja henne ont för det?

Skulle jag vilja dra henne igenom det här?

Aldrig. Jag vet av egna erfarenheter konsekvenserna av de val hon gör.

Att ta henne igenom detta för egen vinnings skull.... De som tror att jag gör det känner inte mig, och tror någon det så fylls jag av sorg.

Nej. Jag gör de val jag gör för att jag tror att det är det rätta.

Jag förstår Angelicas val, förstår vad hon säger sig behöva och jag tror på det hon kommit fram till.

Hade jag som vuxen inte trott att det hon säger hade varit det bästa gentemot vad hon behöver, så hade jag inte stått bakom henne i detta beslutet.

Många anser att jag inte är kapabel till att ta hand om Angelica.

Att jag borde "vara ute och supa skallen av mig på helgerna" och "fokusera på mig själv, skolan och psyk".

Men jag har inte lust att vara ute och festa - och skulle jag vilja det någon gång per år så har Angelica faktiskt en vuxen syster till och två föräldrar.

Och jag fokuserar redan på mig själv - och jag utvecklas ständigt.

Jag är sån här som person och gör de val jag tror är rätt. Antingen accepterar folk det eller så får det vara.

Men var ärliga om era tvivel i stället.

Jag kan ta det.

//

Wivica